Så här började det!

Jag ska nu beskriva hur tokigt det kan gå och hur dumt man kan bete sig men framförallt hur illa man blir behandlad i välfärdssverige, när man åker på en obotlig sjukdom som parkinson. Det första stadiet vid insjuknandet förtod jag absolut inte vad det var frågan om. Kom hem efter några veckors semesterseglande och alltid när man kommer hem längtar jag efter att få lägga mig i min säng, mmmmm ligga lite skönt. Så även denna gång men när jag lakt mig ner kunde jag inte vända på mig och absolut inte resa mig. Vad i he... tänkte jag och samlade till en kraftansträngning för att komma upp men det blev bara som om alla muskler motarbetade varandra och det ända som hände var mitt stön. Till sist tog jag mig ur sängen genom att bara använda så få muskelgrupper som möjligt i taget, jag fick tag i sidoplankan på sängen som håller madrassen på plats och lyckas på något sätt att dra / häva mig ur. Den närmsta tiden va inte så kul ur rörelse synpunkt. Vad gör man? Jo man ringer till si vårdcentral och när man väl kommer fram och de frågar vad man är för sjuk så svarade jag. - Inte vet jag men jag kan knappt röra mig. Jag fick ett skeptiskt svar att. - Jaha du får komma hit om en vecka så vi får titta på dig, hmm det var dåligt med tider kan vi säga om åtta dagar. - Jag har ett arbete och sjukskrivn... avbryts av att hon talar oom att sjukintyg kan de skriva i efterhand.

Sen börjar parodin! (fortsättning kommer inom kort)